Nu närmar vi oss säsongens slut. Vädret har vänt och det har regnat en del. Vi valde att ligga stilla den 28 April istället för att kämpa mot naturens element. Istället startade vi, Anette från Dagens Nyheter och jag (Matti) mot Sarek tidigt på morgonen. Saltoluokta fjällstationsområde var dött när vi lättade ankare och styrde spannen uppför backen mot trädgränsen. Hundarna höll bra fart över de frysta vidderna. Ståendes på slädarna som gled fram fick vi se solen stiga över horisonten. På högsta punkten mellan Sitojaure och Aktse lämnade vi leden och körde västerut in i Sareks nationalpark. Sarek är även en del av Laponia Världsarvsområde, utsett av UNESCO. Knallhård skare som var täckt av 5-10 cm pudersnö. Vad mer kan man begära som slädhundsförare? Vi satte ett basläger väster om Skierfe, på kanten mot Rapadalen. Anette fotograferade en hel del. Vi inväntade solnedgången och vandrade då med snöskor upp till Skierfes topp. Det riktigt hissnar i magen när man kikar över kanten till Skierfes 700 meters bergsvägg. Nästa morgon steg vi upp tidigt. Hundarna selades och vi styrde spannen ner efter Abmojåhkkens ravin. När vi kom fram till Sitojaurestugorna var det ganska varmt. Vi ankrade hundspannen och packade upp fikalådan. Turistföreningens fastighetsskötare Tobbe med company var där för att serva stugan. Det skall köras gas, bytas plåt, lagas än här och där. Det finns alltid saker att göra. Stugvärden Ulla kom efter en stund glidande på sina skidor. Vi fick köra lugnt och pausa ofta med spannen innan vi slutligen nådde Saltoluokta igen.Läs mer om Anettes fotoprojekt på Naturskyddsföreningens sida.
/ Matti
About Author
